Längtar!

Jag kan inte bestämma mig för om jag vill att förvärkarna ska bli mer intensiva eller inte. Det är bara ett par dagar kvar till jag får träffa bönan men jag kommer vara så sjukt nervös ändå att det kanske kan vara skönt om det blir av lite oplanerat tidigare? Längtar gör jag i alla fall. Varvat med bävan då. Och så är jag lite arg redan för allt de ska göra med henne.

Midsommar

Inskrivning igår och personalen var väldigt gullig. Märkligt bara att barnmorskorna alltid är de som behandlar en som en gnutta mindre vetande medan läkarna pratar med mig som en jämlike. Det kan bero på osäkerhet när man träffar en påläst patient - läkaren tycker det är roligt att man är intresserad
och ställer pålästa frågor medan BM känner sig otillräcklig som inte vet svaret? Tack och lov har min
vanliga BM varit helt fantastisk. Och hon har sagt att det är roligt med pålästa patienter så länge de inte ska stila med kunskapen och det har jag inte gjort. Men jag vill förstå vad specialisterna säger om mig och mitt barn, märkligare än så är det inte. Sen att det gör att man får väldigt detaljerade kunskaper inom ett litet område (njurar) är väl inte farligt. Det är klart att vissa inte har förmåga att leta info med ett källkritiskt öga men nu är inte det mitt problem. Kunskap är kul och ibland lugnande.

Nu är det strax dags för midsommarfirande, det sista innan bebis! Äta glass och köpa nån lott blir bra det.

I en sal på sjukhuset

Ja nu är det ganska exakt en vecka kvar och det börjar bli dags att bestämma sig för vem som ska vara med under kejsarsnittet. Vill jag ha en person jag vet inte kommer stå upp får min vilja i salen? Någon som tycker all min oro kring en operation är löjlig? Någon som med stor sannolikhet inte 
kommer lyssna på något av det jag säger kring hur jag vill ha det med bebis efteråt? Någon som fortfarande varje gång vi ses ska håna, pika och bestämma - gärna hur allt ska vara hemma hos mig. Någon som varit ointresserad av delat ansvar under hela graviditeten eftersom jag ska BE om hjälp och sedan vara tacksam? Någon som tror att han har alla rättigheter för att han är pappan? 

Trots allt ovanstående kan jag inte bestämma mig. Men är det värt att själv vara rätt säker på att det blir en usel upplevelse för mig för att han ska få träffa sin dotter på en gång? Eller ska mormor få 
vara med istället... Är jag en så stor egoist som vill få träffa min dotter lite på mina villkor innan hon körs iväg till avdelningen på sjukhuset hon ska vara på? Är jag så elak som vill känna stöd och inte mer oro i salen? 

Det där med att jinxa något

Barnvagnen är hämtad och idag har jag sytt lakan, kuddar och örngott till den. Jag har köpt massor av kläder - även efter jag fick veta om njurproblemen. Jag har faktiskt sytt bebiskläder också, det kändes bra i själen. Satt upp nya taklampan i tänkta barnrummet, sytt dyna till leksakskistan, ritat av mer mönster till bebiskläder, steriliserat nappar, flaskor etc. Men jag törs inte skruva ihop spjälsängen. Skulle något hända klarar jag inte av att se den stå där med fina lakan, hemsydda örngott, hemvirkade filtar och hemsytt spjälskydd. Den får representera allt jag är livrädd för och fortsätta stå i sin kartong.

Nedräkningen har börjat

Den 24/6 kommer hon. Nervositeten börjar bli påtaglig, förvärkarna likaså. Hon får INTE komma tidigare - jag har beslutsångest kring BB-väskan! Nåja, det är ganska skönt att ha något praktiskt att oja sig över snarare än all ångest kring sjuk bebis i magen. Det verkar som om hon kommer få
nefrostomi/er ganska omgående och därför får hon födas på KS Solna och inte KS Huddinge som vi trodde först. Jag får bo utan bebis på BB och hon fraktas nog ganska fort till Astrid Lindgrens, jag sörjer redan nu att inte få ha henne hos mig den första tiden. All annan rädsla behöver jag knappast gå in på, även om det uppenbarligen verkar vara svårt att förstå för somliga. Undrar om alla okänsliga kommentarer beror på att det är oerhört svårt att ta till sig allvarligt sjuka barn eller om man bara måste låtsas veta hur det är och ha en patentlösning? Det är så mycket bättre att inte säga någonting eller bara erkänna att man knappt kan föreställa sig ångesten. Den typen av kommentarer kan inte tas emot på fel sätt och är så mycket ärligare. 

Min lilla sjuka tjej! Det var inte såhär vi skulle starta väl?

Cystor

Jaha. Nu har jag fått veta att min älskade lilla tjej har cystor i njurarna också. Inte ta ut allt negativt i förskott, inte ta ut allt negativt i förskott, inte ta ut... Men vad fan! Måste de boka in ett UL till med ännu en specialist? Byta sjukhus igen? De måste ju ändå undersöka henne när hon är ute för att se hur det ser ut då.

Mvh mycket orolig, frustrerad och ångestfylld blivande mamma.

Än mer väntan

Ja då var första specialistbesöket avklarat. Ingen nefrolog denna gång men väl en läkare duktig inom fostermedicin. Inga intrauterina ingrepp, för mycket risk i kombination med att hon har mycket fostervätska. Däremot fick vi återbesök om två veckor för plan framöver, troligen tas hon ut tidigare - men inte riktigt än. Magen är bästa stället just nu frustrerande nog. Men hon kommer överleva om det inte visar sig vara något ytterligare fel på henne. Tyvärr kommer hennes första levnadsår med viss sannolikhet innebära nefrostomi, dialys, operationer och kanske transplantationer. Hur sjutton får man en bebis att förstå allt det?