Den 16 november 2013 tog jag mig samman och köpte graviditetstest. Min mens var ovanligt sen och jag hade haft ont i brösten i flera veckor. Så dagen efter var ärligt talat inte förvåningen särskilt stor när det var två tydliga streck på sticken. Reaktionen i övrigt var att bli trött och less - mer om det tänker jag inte berätta här och att det var läge att leta abortkliniker. Sagt och gjort. På måndagen ringde jag och fick en tid för undersökning dagen efter inför en eventuell abort. Redan under måndagkvällen börjar tankarna snurra, hur skulle det bli om jag valde att gå vidare med graviditeten? Jag klarar mig ekonomiskt, har min familj nära och en bra bostad. Visst, relationen med pappan var väl inte toppen så jag måste kolla av med honom vad som gäller.
Ultraljudet visar i alla fall att det inte finns medicinska skäl att göra en abort (det svaret får jag på en direkt fråga från mig - det var absolut inte läkaren som upplyste mig oombedd.). Jag bokar in en kuratorstid och funderar, funderar och funderar. Pappan låter mig veta att han stöttar mig oavsett beslut. Det svåra är att det är mitt beslut! Egentligen har jag nog redan bestämt mig men att acceptera och verkligen förstå är en lång process. Kort sagt - ett fantastiskt kuratorssamtal senare där alla mina fördomar om "abortkuratorer" kommer på skam och ett antal timmars grubblande senare bestämmer jag mig. I shall keep it and I shall call it Alien! Ett bra namn visar det sig eftersom jag knappt än förstått att hon faktiskt är där inne..
