Längtar!

Jag kan inte bestämma mig för om jag vill att förvärkarna ska bli mer intensiva eller inte. Det är bara ett par dagar kvar till jag får träffa bönan men jag kommer vara så sjukt nervös ändå att det kanske kan vara skönt om det blir av lite oplanerat tidigare? Längtar gör jag i alla fall. Varvat med bävan då. Och så är jag lite arg redan för allt de ska göra med henne.

Midsommar

Inskrivning igår och personalen var väldigt gullig. Märkligt bara att barnmorskorna alltid är de som behandlar en som en gnutta mindre vetande medan läkarna pratar med mig som en jämlike. Det kan bero på osäkerhet när man träffar en påläst patient - läkaren tycker det är roligt att man är intresserad
och ställer pålästa frågor medan BM känner sig otillräcklig som inte vet svaret? Tack och lov har min
vanliga BM varit helt fantastisk. Och hon har sagt att det är roligt med pålästa patienter så länge de inte ska stila med kunskapen och det har jag inte gjort. Men jag vill förstå vad specialisterna säger om mig och mitt barn, märkligare än så är det inte. Sen att det gör att man får väldigt detaljerade kunskaper inom ett litet område (njurar) är väl inte farligt. Det är klart att vissa inte har förmåga att leta info med ett källkritiskt öga men nu är inte det mitt problem. Kunskap är kul och ibland lugnande.

Nu är det strax dags för midsommarfirande, det sista innan bebis! Äta glass och köpa nån lott blir bra det.

I en sal på sjukhuset

Ja nu är det ganska exakt en vecka kvar och det börjar bli dags att bestämma sig för vem som ska vara med under kejsarsnittet. Vill jag ha en person jag vet inte kommer stå upp får min vilja i salen? Någon som tycker all min oro kring en operation är löjlig? Någon som med stor sannolikhet inte 
kommer lyssna på något av det jag säger kring hur jag vill ha det med bebis efteråt? Någon som fortfarande varje gång vi ses ska håna, pika och bestämma - gärna hur allt ska vara hemma hos mig. Någon som varit ointresserad av delat ansvar under hela graviditeten eftersom jag ska BE om hjälp och sedan vara tacksam? Någon som tror att han har alla rättigheter för att han är pappan? 

Trots allt ovanstående kan jag inte bestämma mig. Men är det värt att själv vara rätt säker på att det blir en usel upplevelse för mig för att han ska få träffa sin dotter på en gång? Eller ska mormor få 
vara med istället... Är jag en så stor egoist som vill få träffa min dotter lite på mina villkor innan hon körs iväg till avdelningen på sjukhuset hon ska vara på? Är jag så elak som vill känna stöd och inte mer oro i salen? 

Det där med att jinxa något

Barnvagnen är hämtad och idag har jag sytt lakan, kuddar och örngott till den. Jag har köpt massor av kläder - även efter jag fick veta om njurproblemen. Jag har faktiskt sytt bebiskläder också, det kändes bra i själen. Satt upp nya taklampan i tänkta barnrummet, sytt dyna till leksakskistan, ritat av mer mönster till bebiskläder, steriliserat nappar, flaskor etc. Men jag törs inte skruva ihop spjälsängen. Skulle något hända klarar jag inte av att se den stå där med fina lakan, hemsydda örngott, hemvirkade filtar och hemsytt spjälskydd. Den får representera allt jag är livrädd för och fortsätta stå i sin kartong.

Nedräkningen har börjat

Den 24/6 kommer hon. Nervositeten börjar bli påtaglig, förvärkarna likaså. Hon får INTE komma tidigare - jag har beslutsångest kring BB-väskan! Nåja, det är ganska skönt att ha något praktiskt att oja sig över snarare än all ångest kring sjuk bebis i magen. Det verkar som om hon kommer få
nefrostomi/er ganska omgående och därför får hon födas på KS Solna och inte KS Huddinge som vi trodde först. Jag får bo utan bebis på BB och hon fraktas nog ganska fort till Astrid Lindgrens, jag sörjer redan nu att inte få ha henne hos mig den första tiden. All annan rädsla behöver jag knappast gå in på, även om det uppenbarligen verkar vara svårt att förstå för somliga. Undrar om alla okänsliga kommentarer beror på att det är oerhört svårt att ta till sig allvarligt sjuka barn eller om man bara måste låtsas veta hur det är och ha en patentlösning? Det är så mycket bättre att inte säga någonting eller bara erkänna att man knappt kan föreställa sig ångesten. Den typen av kommentarer kan inte tas emot på fel sätt och är så mycket ärligare. 

Min lilla sjuka tjej! Det var inte såhär vi skulle starta väl?

Cystor

Jaha. Nu har jag fått veta att min älskade lilla tjej har cystor i njurarna också. Inte ta ut allt negativt i förskott, inte ta ut allt negativt i förskott, inte ta ut... Men vad fan! Måste de boka in ett UL till med ännu en specialist? Byta sjukhus igen? De måste ju ändå undersöka henne när hon är ute för att se hur det ser ut då.

Mvh mycket orolig, frustrerad och ångestfylld blivande mamma.

Än mer väntan

Ja då var första specialistbesöket avklarat. Ingen nefrolog denna gång men väl en läkare duktig inom fostermedicin. Inga intrauterina ingrepp, för mycket risk i kombination med att hon har mycket fostervätska. Däremot fick vi återbesök om två veckor för plan framöver, troligen tas hon ut tidigare - men inte riktigt än. Magen är bästa stället just nu frustrerande nog. Men hon kommer överleva om det inte visar sig vara något ytterligare fel på henne. Tyvärr kommer hennes första levnadsår med viss sannolikhet innebära nefrostomi, dialys, operationer och kanske transplantationer. Hur sjutton får man en bebis att förstå allt det?

Ångest , oro och väntan

Imorgon blir det specialistundersökningar och få "domen". Det känns så vemodig att flaskorna för mjölk/ersättning och angelcare som jag beställde förra veckan kom idag. Nåja, Spock och Yoda blev nöjda med kartongen allt kom i åtminstone.

Beskeden man inte vill ha - hydronefros och intrauterint dränage

När vi var på RUL i vecka 18 (?) var det ffa för att kontrollera hjärtat då jag äter ett SSRI-preparat som ger en lite ökad risk för hjärtfel. Just hjärtat var mycket svårt att se och vi blev kallade till ytterligare ett UL två veckor senare (då såg hjärtat fint ut). Det man däremot såg på en gång var att tjejen har hydronefros, dvs vidgade njurbäcken, bilateralt dessutom (på båda sidor alltså). Därför blev vi kallade till ännu ett extra UL i v 32 då man förväntar sig att detta ska ha växt bort. Jag läste på lite och var kolugn innan, herregud klart det minskat eller försvunnit! Så döm om min chock när beskedet var att det hade vidgats kraftigt! Jag såg i princip bara två stora svarta hål där man inte ska se några hål alls.. Omgående kallad till nytt UL hos läkare istället för BM dagen efter (igår).

Den ångesten och stressen. Fy. Utan njurar överlever vi inte, men vi har två stycken som backup. Tyvärr är felet lika stort på båda njurarna. All information jag hittade handlade om vidgade bäcken som kanske var 15 mm på ENA sidan som max. Tjejen jag bär ligger runt 46-47 mm på BÅDA njurarna. Jag är ingen nefrolog men även jag inser att det är allvarligt och inte kan lämnas, frågan är om hon överlever alls?

Så UL igår då. Läkaren bekräftade i princip felet, konstaterade att genitalier, urinblåsa och urinledare ser ok ut och att hon har gott om fostervatten vilket är ett bra tecken då det betyder att hon faktiskt kissar. Ingen reflux. Felet såg ut att ligga (om jag förstått det rätt) i övergången mellan njurbäcken och urinvägar, njurbäcken-uretärövergången, som någon form av blockering/missbildning. Och nej, hon behövde inte tas ut idag men det här kan man inte lämna åt sitt öde utan måste med stor sannolikhet gör någonting åt redan nu i magen. Fy. Remiss skickad till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för specialistgenomgång.

Vad gör man nu? Väntar?

Tillbaka på ruta ett

Det går inte alltid som man tänkt sig. Helt plötsligt var känslan där igen, känslan av att det inte går mer. Tårarna vägrade sluta rinna och att gå till tunnelbanan kändes som ett oöverstigligt hinder. Kanske var det att ha haft ont i så många dagar eller att inte ha fått sova ordentligt på jag vet inte hur länge. Det är sådär lagom lätt att få till vila varje dag när det ska jobbas, gås till kiropraktor, sjukgymnast, barnmorska, läkare, gärna hinna ha något slags socialt liv och ett hem att ta hand om. Tillsammans med en gigantomage. Eller så var det bara för mycket undertryckt och obehandlad depression. Undrar om KBT som jag gått i de senaste sex månaderna verkligen är något för mig.

Så nu är det slut på jobbandet och att leva på Försäkringskassans välvillighet. Det är en stor ekonomisk omställning så klart men jag är så tacksam för att möjligheten finns när livet blir för tungt att hantera. Och jag är mäkta imponerad över hur bra allting fungerat än, tom min föräldrapenning är godkänd redan om jag tolkar alla besked rätt. 

Nu har jag en remiss till öppenvårdspsykiatrin. Det känns väl sådär.. men jag inser varför och att det behövs. Jag vill vara en frisk mamma till mitt barn! Inte föra vidare allt det som jag går och bär på, allt det som jag fasar för att jag ska göra automatiskt och ge henne samma problem som jag har med att hantera känslor, kunna ta kritik, våga försöka mig på nya saker och så vidare. Och naturligtvis göra mitt bästa för att ge henne en lycklig start i livet.

Så mina dagar består av ett par timmars aktivitet och sedan sova. Aktiviteten just nu kretsar kring att få ordning på uteplatsen med att röja och olja trallen och plantera om de blommor som överlevt vintern och framförallt - få upp ett kattnät så mina troll kan gå ut lagom till sin födelsedag! Spana på humlor, fjärilar, hundar och annat löst fä. Och naturligtvis sova i solen.

Smärta och motivation

Mina händer har gjort så vansinnigt ont i veckan. Och jag vet inte hur jag ska göra. Ska jag ringa till operationsavdelningen och bli totalt handikappad i två veckor? Eller ska jag bita ihop och hoppas att det blir bättre om jag utesluter den maten som jag vet kan få mig att binda mer vätska i kroppen och utöver det förlita mig på att det släpper när jag blir ledig på heltid om två veckor? Eller ska jag se till att opereras nu och kanske ha användbara händer under den tid jag är ledig sedan?

Jag var så tvärsäker på att jag inte ville opereras tidigare men nu har jag haft så ont och är så pass slutkörd mentalt att jag inte vet längre. Det där med att jobba in i kaklet är inte ett alternativ när det enda jag fantiserar om är att sova, sova och vila däremellan och jag i princip räknar timmarna till jag får sluta jobba.

Ja, nästa tanke är om hon trots allt ska få heta Iris Amélie som jag från början tänkt mig. Problemet är bara alla som kommer tro att hon heter Annelie. Vilket jag inte vill. Men spelar det egentligen någon roll om jag tycker att Amélie är ett fantastiskt fint namn? Det är väl vad jag tycker som ska spela roll.. hmm.

Att välja trygghet framför ovisshet

Mitt barn har en pappa, naturligtvis. Han bor faktiskt inte alls långt härifrån men vi bor inte ihop och vi kommer inte att bo ihop. Jag har valt bort honom av många olika skäl som alla leder till ett viktigt faktum: jag har inte nog tillit till honom för att vilja leva och ta hand om en nyfödd med honom. Framförallt ville jag inte ändra hela mitt jag som var "kravet" för att han skulle dela ansvaret.

Att han inte har varit delaktig under graviditeten är däremot inte mitt val. Jag hade gärna haft med honom och kikat på barnvagn, möbler, lite kläder och haft någon att ventilera mina gravidkrämpor med men tyvärr har det inte gått.

För mig är det där med tillit oerhört viktigt. Det är mitt (och hans) första barn och även om hon är oplanerad så vill jag ge henne en så trygg start i livet som möjligt. Då har jag hellre villkoren klara för mig från början och vet att det är jag som får ta hand om henne! Det är jag som får ta skriknätter, hantera kolik, byta den stora majoriteten blöjor etc. Han är självklart välkommen hit ofta men jag kommer troligen inte jaga honom och visar han inte intresse nog utan tror det räcker att träffa sitt nyfödda barn varannan vecka så är det hans problem. Jag kan tala om för honom att det inte räcker men jag tror inte det kommer spela någon roll. Min skyldighet är att underlätta umgänget mellan honom och barnet och det ska jag göra men då måste han också visa intresse. Mitt liv måste också fungera!

Jag ser på vissa jag pratar med om detta att de tycker jag gör fel men då får de tycka det. Mitt liv måste fungera för mig och jag kommer bli en bättre mamma om jag har villkoren klara för mig och inte behöver bli mamma till två barn samtidigt varav ett vuxet. Det känns märkligt att många tycker att det är mammans uppgift att curla för pappan - mitt föräldraskap kommer antagligen bli ett brutalt uppvaknande även om jag försöker förbereda mig för tuffa dagar och nätter och jag förstår inte varför min uppgift är att göra hans liv enklare? Självklart ska jag inte göra det svårare, men att sopa banan och dalta med pappan - nej tack.

En stor del av min tid har gått åt till att kolla hur det fungerar med vårdnad, föräldraledighet etc. Jag vet nu vad som gäller för mig. Jag får ensam vårdnad och alla dagar tillfaller mig. Är det min skyldighet att upplysa honom innan? Nej. Kan jag hitta informationen kan han. Kommer det komma som en överraskning för honom att någon annan fått de tio dagarna vid barnets födelse? Oh yes. Är det hans eget fel? Ja. Inte fasiken vill jag ha någon där som inte brytt sig om bebisen under tiden låg i ugnen! Hur ska jag veta vad han vill ha ut av första tiden om han visat noll intresse under nio månader innan? Och ska han få tio dagar ledigt utan att faktiskt finnas där som stöd? Nej. Någon jädra måtta på bortskämdheten får det vara. 

I min drömvärld har vi gemensam vårdnad (eventuellt, det kan bli lite krångligt administrativt också) och varannanveckas boende om något år - när barnet är redo och hennes pappa visat vilja, intresse och inte strulat under tiden fram till dess.

Det här är bara min historia - hans är nog en helt annan. Och jag har förstått att pappor ofta har svårt att se mamman och bebisen som en enhet under graviditeten, bebisen existerar helt enkelt inte förrän den tar sina första (vrålande) andetag. Men det blir inte enklare om man inte får se eller känna sparkar eller se magen växa. Lite enklare blir det av att tänka som en psykolog sa till mig: det är inte bebisen han ratar, det är dig :)

Graviditet är ingen sjukdom

När jag fick veta att jag var gravid fick jag förklaringen till mitt fantastiska humör, att världen var rosaskimrande, att jag "glödde" och hade fantastisk hy och älskade alla. Sedan dess har det bara blivit bättre! Jag fullkomligt äääälskar att vara gravid!

Not, not och not.

När jag gjorde graviditetstestet hade jag precis blivit heltidssjukskriven för akut stressreaktion och utmattningsdepression. Så här i efterhand har nog hormonerna haft en del att göra med att jag fick ett sammanbrott ("sprang in i väggen") och inte kom ur sängen. Därmed inte sagt att min arbetsmiljö var helt oskyldig, långt ifrån.

Sedan har hormonerna fortsatt spöka. Jag har aldrig haft så dålig hy, aldrig sovit så dåligt under så lång tid, gråtit så mycket. De första veckorna var jag så hungrig att jag trodde jag skulle gå upp i bitar om jag inte fick mat (mycket mat helst) minst varannan timme. Gärna caeasarwraps minst fem ggr i veckan och chokladbollar minst tre gånger. Gissa om jag själv tyckte jag var underlig innan jag visste om bebbe i magen? Gick upp säkert 6 kg de första 12 veckorna. Även den korta period jag mådde väldigt illa (utan att kräkas) var det enda som fungerade - ja, att äta. Hela tiden. Ont i höfterna fick jag nästan på en gång, jag gissar att det berodde på en så snabb viktuppgång och höfter som blev bredare och djupare (läs: större rumpa).

Under en kort period jobbade jag heltid men tillsammans med sömnbrist, depression och ångest (dessa hör så klart tätt samman med varandra och med graviditeten) höll jag snabbt på att helt bränna upp mig själv och blev sjukskriven halvtid och har så varit i snart tre månader. Runt vecka 15 fick jag så ont i fötterna att jag inte kunde stå längre än fem minuter åt gången. Det blev däremot bättre med klassiska fotriktiga sandaler, bra gympaskor att gå i och mina specialsulor. I vecka 19 någonstans började armarna domna under nätterna och några dagar senare kunde jag konstatera att jag åkt på karpaltunnelsyndrom också. I vecka 26 konstaterades foglossning utöver mina tidigare höftsmärtor. Hurra. Tröttheten blir bara värre och värre.

Övrigt då?
Åderbråck på benen, check.
Åderbråck på andra ställen, check.
Akne, oh yes.
Magproblem, check,
Klåda, jag blir galen. Får se om jag har dåliga levervärden vid nästa BM-tid.
Svullna slemhinnor, zzzzz
Sköra slemhinnor, alltså gynundersökningen när jag åkte in på kontroll i lördags. Den smärtan.

Hypotyreos hade jag redan innan.. men de värdena är bra.
Måste äta järntabletter trots att jag mår bokstavligt talat skit av dem.

Och så lägger vi till:
Depression och ångest
Vaknar ca 4:30 varje natt och har då gärna vaknat av höftsmärtor två-tre ggr innan.
Foglossning
Höftont
Fotproblem
Karpaltunnelsyndrom (har skenor och har varit på bedömning hos kirurg men jag vill inte operera mig).
Oberäkneligt humör.

Glöm inte heller att jag fått sköta hela graviditeten ensam och besked om missfall.

Nu måste jag sluta, båda händerna verkar ha domnat nu.

Tror jag passar på och njuuuuter!

Where do I start?

Den 16 november 2013 tog jag mig samman och köpte graviditetstest. Min mens var ovanligt sen och jag hade haft ont i brösten i flera veckor. Så dagen efter var ärligt talat inte förvåningen särskilt stor när det var två tydliga streck på sticken. Reaktionen i övrigt var att bli trött och less - mer om det tänker jag inte berätta här och att det var läge att leta abortkliniker. Sagt och gjort. På måndagen ringde jag och fick en tid för undersökning dagen efter inför en eventuell abort. Redan under måndagkvällen börjar tankarna snurra, hur skulle det bli om jag valde att gå vidare med graviditeten? Jag klarar mig ekonomiskt, har min familj nära och en bra bostad. Visst, relationen med pappan var väl inte toppen så jag måste kolla av med honom vad som gäller.

Ultraljudet visar i alla fall att det inte finns medicinska skäl att göra en abort (det svaret får jag på en direkt fråga från mig - det var absolut inte läkaren som upplyste mig oombedd.). Jag bokar in en kuratorstid och funderar, funderar och funderar. Pappan låter mig veta att han stöttar mig oavsett beslut. Det svåra är att det är mitt beslut! Egentligen har jag nog redan bestämt mig men att acceptera och verkligen förstå är en lång process. Kort sagt - ett fantastiskt kuratorssamtal senare där alla mina fördomar om "abortkuratorer" kommer på skam och ett antal timmars grubblande senare bestämmer jag mig. I shall keep it and I shall call it Alien! Ett bra namn visar det sig eftersom jag knappt än förstått att hon faktiskt är där inne..