Det går inte alltid som man tänkt sig. Helt plötsligt var känslan där igen, känslan av att det inte går mer. Tårarna vägrade sluta rinna och att gå till tunnelbanan kändes som ett oöverstigligt hinder. Kanske var det att ha haft ont i så många dagar eller att inte ha fått sova ordentligt på jag vet inte hur länge. Det är sådär lagom lätt att få till vila varje dag när det ska jobbas, gås till kiropraktor, sjukgymnast, barnmorska, läkare, gärna hinna ha något slags socialt liv och ett hem att ta hand om. Tillsammans med en gigantomage. Eller så var det bara för mycket undertryckt och obehandlad depression. Undrar om KBT som jag gått i de senaste sex månaderna verkligen är något för mig.
Så nu är det slut på jobbandet och att leva på Försäkringskassans välvillighet. Det är en stor ekonomisk omställning så klart men jag är så tacksam för att möjligheten finns när livet blir för tungt att hantera. Och jag är mäkta imponerad över hur bra allting fungerat än, tom min föräldrapenning är godkänd redan om jag tolkar alla besked rätt.
Nu har jag en remiss till öppenvårdspsykiatrin. Det känns väl sådär.. men jag inser varför och att det behövs. Jag vill vara en frisk mamma till mitt barn! Inte föra vidare allt det som jag går och bär på, allt det som jag fasar för att jag ska göra automatiskt och ge henne samma problem som jag har med att hantera känslor, kunna ta kritik, våga försöka mig på nya saker och så vidare. Och naturligtvis göra mitt bästa för att ge henne en lycklig start i livet.
Så mina dagar består av ett par timmars aktivitet och sedan sova. Aktiviteten just nu kretsar kring att få ordning på uteplatsen med att röja och olja trallen och plantera om de blommor som överlevt vintern och framförallt - få upp ett kattnät så mina troll kan gå ut lagom till sin födelsedag! Spana på humlor, fjärilar, hundar och annat löst fä. Och naturligtvis sova i solen.
onsdag 23 april 2014
söndag 13 april 2014
Smärta och motivation
Mina händer har gjort så vansinnigt ont i veckan. Och jag vet inte hur jag ska göra. Ska jag ringa till operationsavdelningen och bli totalt handikappad i två veckor? Eller ska jag bita ihop och hoppas att det blir bättre om jag utesluter den maten som jag vet kan få mig att binda mer vätska i kroppen och utöver det förlita mig på att det släpper när jag blir ledig på heltid om två veckor? Eller ska jag se till att opereras nu och kanske ha användbara händer under den tid jag är ledig sedan?
Jag var så tvärsäker på att jag inte ville opereras tidigare men nu har jag haft så ont och är så pass slutkörd mentalt att jag inte vet längre. Det där med att jobba in i kaklet är inte ett alternativ när det enda jag fantiserar om är att sova, sova och vila däremellan och jag i princip räknar timmarna till jag får sluta jobba.
Ja, nästa tanke är om hon trots allt ska få heta Iris Amélie som jag från början tänkt mig. Problemet är bara alla som kommer tro att hon heter Annelie. Vilket jag inte vill. Men spelar det egentligen någon roll om jag tycker att Amélie är ett fantastiskt fint namn? Det är väl vad jag tycker som ska spela roll.. hmm.
Jag var så tvärsäker på att jag inte ville opereras tidigare men nu har jag haft så ont och är så pass slutkörd mentalt att jag inte vet längre. Det där med att jobba in i kaklet är inte ett alternativ när det enda jag fantiserar om är att sova, sova och vila däremellan och jag i princip räknar timmarna till jag får sluta jobba.
Ja, nästa tanke är om hon trots allt ska få heta Iris Amélie som jag från början tänkt mig. Problemet är bara alla som kommer tro att hon heter Annelie. Vilket jag inte vill. Men spelar det egentligen någon roll om jag tycker att Amélie är ett fantastiskt fint namn? Det är väl vad jag tycker som ska spela roll.. hmm.
torsdag 10 april 2014
Att välja trygghet framför ovisshet
Mitt barn har en pappa, naturligtvis. Han bor faktiskt inte alls långt härifrån men vi bor inte ihop och vi kommer inte att bo ihop. Jag har valt bort honom av många olika skäl som alla leder till ett viktigt faktum: jag har inte nog tillit till honom för att vilja leva och ta hand om en nyfödd med honom. Framförallt ville jag inte ändra hela mitt jag som var "kravet" för att han skulle dela ansvaret.
Att han inte har varit delaktig under graviditeten är däremot inte mitt val. Jag hade gärna haft med honom och kikat på barnvagn, möbler, lite kläder och haft någon att ventilera mina gravidkrämpor med men tyvärr har det inte gått.
För mig är det där med tillit oerhört viktigt. Det är mitt (och hans) första barn och även om hon är oplanerad så vill jag ge henne en så trygg start i livet som möjligt. Då har jag hellre villkoren klara för mig från början och vet att det är jag som får ta hand om henne! Det är jag som får ta skriknätter, hantera kolik, byta den stora majoriteten blöjor etc. Han är självklart välkommen hit ofta men jag kommer troligen inte jaga honom och visar han inte intresse nog utan tror det räcker att träffa sitt nyfödda barn varannan vecka så är det hans problem. Jag kan tala om för honom att det inte räcker men jag tror inte det kommer spela någon roll. Min skyldighet är att underlätta umgänget mellan honom och barnet och det ska jag göra men då måste han också visa intresse. Mitt liv måste också fungera!
Jag ser på vissa jag pratar med om detta att de tycker jag gör fel men då får de tycka det. Mitt liv måste fungera för mig och jag kommer bli en bättre mamma om jag har villkoren klara för mig och inte behöver bli mamma till två barn samtidigt varav ett vuxet. Det känns märkligt att många tycker att det är mammans uppgift att curla för pappan - mitt föräldraskap kommer antagligen bli ett brutalt uppvaknande även om jag försöker förbereda mig för tuffa dagar och nätter och jag förstår inte varför min uppgift är att göra hans liv enklare? Självklart ska jag inte göra det svårare, men att sopa banan och dalta med pappan - nej tack.
En stor del av min tid har gått åt till att kolla hur det fungerar med vårdnad, föräldraledighet etc. Jag vet nu vad som gäller för mig. Jag får ensam vårdnad och alla dagar tillfaller mig. Är det min skyldighet att upplysa honom innan? Nej. Kan jag hitta informationen kan han. Kommer det komma som en överraskning för honom att någon annan fått de tio dagarna vid barnets födelse? Oh yes. Är det hans eget fel? Ja. Inte fasiken vill jag ha någon där som inte brytt sig om bebisen under tiden låg i ugnen! Hur ska jag veta vad han vill ha ut av första tiden om han visat noll intresse under nio månader innan? Och ska han få tio dagar ledigt utan att faktiskt finnas där som stöd? Nej. Någon jädra måtta på bortskämdheten får det vara.
I min drömvärld har vi gemensam vårdnad (eventuellt, det kan bli lite krångligt administrativt också) och varannanveckas boende om något år - när barnet är redo och hennes pappa visat vilja, intresse och inte strulat under tiden fram till dess.
Det här är bara min historia - hans är nog en helt annan. Och jag har förstått att pappor ofta har svårt att se mamman och bebisen som en enhet under graviditeten, bebisen existerar helt enkelt inte förrän den tar sina första (vrålande) andetag. Men det blir inte enklare om man inte får se eller känna sparkar eller se magen växa. Lite enklare blir det av att tänka som en psykolog sa till mig: det är inte bebisen han ratar, det är dig :)
Att han inte har varit delaktig under graviditeten är däremot inte mitt val. Jag hade gärna haft med honom och kikat på barnvagn, möbler, lite kläder och haft någon att ventilera mina gravidkrämpor med men tyvärr har det inte gått.
För mig är det där med tillit oerhört viktigt. Det är mitt (och hans) första barn och även om hon är oplanerad så vill jag ge henne en så trygg start i livet som möjligt. Då har jag hellre villkoren klara för mig från början och vet att det är jag som får ta hand om henne! Det är jag som får ta skriknätter, hantera kolik, byta den stora majoriteten blöjor etc. Han är självklart välkommen hit ofta men jag kommer troligen inte jaga honom och visar han inte intresse nog utan tror det räcker att träffa sitt nyfödda barn varannan vecka så är det hans problem. Jag kan tala om för honom att det inte räcker men jag tror inte det kommer spela någon roll. Min skyldighet är att underlätta umgänget mellan honom och barnet och det ska jag göra men då måste han också visa intresse. Mitt liv måste också fungera!
Jag ser på vissa jag pratar med om detta att de tycker jag gör fel men då får de tycka det. Mitt liv måste fungera för mig och jag kommer bli en bättre mamma om jag har villkoren klara för mig och inte behöver bli mamma till två barn samtidigt varav ett vuxet. Det känns märkligt att många tycker att det är mammans uppgift att curla för pappan - mitt föräldraskap kommer antagligen bli ett brutalt uppvaknande även om jag försöker förbereda mig för tuffa dagar och nätter och jag förstår inte varför min uppgift är att göra hans liv enklare? Självklart ska jag inte göra det svårare, men att sopa banan och dalta med pappan - nej tack.
En stor del av min tid har gått åt till att kolla hur det fungerar med vårdnad, föräldraledighet etc. Jag vet nu vad som gäller för mig. Jag får ensam vårdnad och alla dagar tillfaller mig. Är det min skyldighet att upplysa honom innan? Nej. Kan jag hitta informationen kan han. Kommer det komma som en överraskning för honom att någon annan fått de tio dagarna vid barnets födelse? Oh yes. Är det hans eget fel? Ja. Inte fasiken vill jag ha någon där som inte brytt sig om bebisen under tiden låg i ugnen! Hur ska jag veta vad han vill ha ut av första tiden om han visat noll intresse under nio månader innan? Och ska han få tio dagar ledigt utan att faktiskt finnas där som stöd? Nej. Någon jädra måtta på bortskämdheten får det vara.
I min drömvärld har vi gemensam vårdnad (eventuellt, det kan bli lite krångligt administrativt också) och varannanveckas boende om något år - när barnet är redo och hennes pappa visat vilja, intresse och inte strulat under tiden fram till dess.
Det här är bara min historia - hans är nog en helt annan. Och jag har förstått att pappor ofta har svårt att se mamman och bebisen som en enhet under graviditeten, bebisen existerar helt enkelt inte förrän den tar sina första (vrålande) andetag. Men det blir inte enklare om man inte får se eller känna sparkar eller se magen växa. Lite enklare blir det av att tänka som en psykolog sa till mig: det är inte bebisen han ratar, det är dig :)
tisdag 8 april 2014
Graviditet är ingen sjukdom
När jag fick veta att jag var gravid fick jag förklaringen till mitt fantastiska humör, att världen var rosaskimrande, att jag "glödde" och hade fantastisk hy och älskade alla. Sedan dess har det bara blivit bättre! Jag fullkomligt äääälskar att vara gravid!
Not, not och not.
När jag gjorde graviditetstestet hade jag precis blivit heltidssjukskriven för akut stressreaktion och utmattningsdepression. Så här i efterhand har nog hormonerna haft en del att göra med att jag fick ett sammanbrott ("sprang in i väggen") och inte kom ur sängen. Därmed inte sagt att min arbetsmiljö var helt oskyldig, långt ifrån.
Sedan har hormonerna fortsatt spöka. Jag har aldrig haft så dålig hy, aldrig sovit så dåligt under så lång tid, gråtit så mycket. De första veckorna var jag så hungrig att jag trodde jag skulle gå upp i bitar om jag inte fick mat (mycket mat helst) minst varannan timme. Gärna caeasarwraps minst fem ggr i veckan och chokladbollar minst tre gånger. Gissa om jag själv tyckte jag var underlig innan jag visste om bebbe i magen? Gick upp säkert 6 kg de första 12 veckorna. Även den korta period jag mådde väldigt illa (utan att kräkas) var det enda som fungerade - ja, att äta. Hela tiden. Ont i höfterna fick jag nästan på en gång, jag gissar att det berodde på en så snabb viktuppgång och höfter som blev bredare och djupare (läs: större rumpa).
Under en kort period jobbade jag heltid men tillsammans med sömnbrist, depression och ångest (dessa hör så klart tätt samman med varandra och med graviditeten) höll jag snabbt på att helt bränna upp mig själv och blev sjukskriven halvtid och har så varit i snart tre månader. Runt vecka 15 fick jag så ont i fötterna att jag inte kunde stå längre än fem minuter åt gången. Det blev däremot bättre med klassiska fotriktiga sandaler, bra gympaskor att gå i och mina specialsulor. I vecka 19 någonstans började armarna domna under nätterna och några dagar senare kunde jag konstatera att jag åkt på karpaltunnelsyndrom också. I vecka 26 konstaterades foglossning utöver mina tidigare höftsmärtor. Hurra. Tröttheten blir bara värre och värre.
Övrigt då?
Åderbråck på benen, check.
Åderbråck på andra ställen, check.
Akne, oh yes.
Magproblem, check,
Klåda, jag blir galen. Får se om jag har dåliga levervärden vid nästa BM-tid.
Svullna slemhinnor, zzzzz
Sköra slemhinnor, alltså gynundersökningen när jag åkte in på kontroll i lördags. Den smärtan.
Hypotyreos hade jag redan innan.. men de värdena är bra.
Måste äta järntabletter trots att jag mår bokstavligt talat skit av dem.
Och så lägger vi till:
Depression och ångest
Vaknar ca 4:30 varje natt och har då gärna vaknat av höftsmärtor två-tre ggr innan.
Foglossning
Höftont
Fotproblem
Karpaltunnelsyndrom (har skenor och har varit på bedömning hos kirurg men jag vill inte operera mig).
Oberäkneligt humör.
Glöm inte heller att jag fått sköta hela graviditeten ensam och besked om missfall.
Nu måste jag sluta, båda händerna verkar ha domnat nu.
Tror jag passar på och njuuuuter!
Not, not och not.
När jag gjorde graviditetstestet hade jag precis blivit heltidssjukskriven för akut stressreaktion och utmattningsdepression. Så här i efterhand har nog hormonerna haft en del att göra med att jag fick ett sammanbrott ("sprang in i väggen") och inte kom ur sängen. Därmed inte sagt att min arbetsmiljö var helt oskyldig, långt ifrån.
Sedan har hormonerna fortsatt spöka. Jag har aldrig haft så dålig hy, aldrig sovit så dåligt under så lång tid, gråtit så mycket. De första veckorna var jag så hungrig att jag trodde jag skulle gå upp i bitar om jag inte fick mat (mycket mat helst) minst varannan timme. Gärna caeasarwraps minst fem ggr i veckan och chokladbollar minst tre gånger. Gissa om jag själv tyckte jag var underlig innan jag visste om bebbe i magen? Gick upp säkert 6 kg de första 12 veckorna. Även den korta period jag mådde väldigt illa (utan att kräkas) var det enda som fungerade - ja, att äta. Hela tiden. Ont i höfterna fick jag nästan på en gång, jag gissar att det berodde på en så snabb viktuppgång och höfter som blev bredare och djupare (läs: större rumpa).
Under en kort period jobbade jag heltid men tillsammans med sömnbrist, depression och ångest (dessa hör så klart tätt samman med varandra och med graviditeten) höll jag snabbt på att helt bränna upp mig själv och blev sjukskriven halvtid och har så varit i snart tre månader. Runt vecka 15 fick jag så ont i fötterna att jag inte kunde stå längre än fem minuter åt gången. Det blev däremot bättre med klassiska fotriktiga sandaler, bra gympaskor att gå i och mina specialsulor. I vecka 19 någonstans började armarna domna under nätterna och några dagar senare kunde jag konstatera att jag åkt på karpaltunnelsyndrom också. I vecka 26 konstaterades foglossning utöver mina tidigare höftsmärtor. Hurra. Tröttheten blir bara värre och värre.
Övrigt då?
Åderbråck på benen, check.
Åderbråck på andra ställen, check.
Akne, oh yes.
Magproblem, check,
Klåda, jag blir galen. Får se om jag har dåliga levervärden vid nästa BM-tid.
Svullna slemhinnor, zzzzz
Sköra slemhinnor, alltså gynundersökningen när jag åkte in på kontroll i lördags. Den smärtan.
Hypotyreos hade jag redan innan.. men de värdena är bra.
Måste äta järntabletter trots att jag mår bokstavligt talat skit av dem.
Och så lägger vi till:
Depression och ångest
Vaknar ca 4:30 varje natt och har då gärna vaknat av höftsmärtor två-tre ggr innan.
Foglossning
Höftont
Fotproblem
Karpaltunnelsyndrom (har skenor och har varit på bedömning hos kirurg men jag vill inte operera mig).
Oberäkneligt humör.
Glöm inte heller att jag fått sköta hela graviditeten ensam och besked om missfall.
Nu måste jag sluta, båda händerna verkar ha domnat nu.
Tror jag passar på och njuuuuter!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)