Det går inte alltid som man tänkt sig. Helt plötsligt var känslan där igen, känslan av att det inte går mer. Tårarna vägrade sluta rinna och att gå till tunnelbanan kändes som ett oöverstigligt hinder. Kanske var det att ha haft ont i så många dagar eller att inte ha fått sova ordentligt på jag vet inte hur länge. Det är sådär lagom lätt att få till vila varje dag när det ska jobbas, gås till kiropraktor, sjukgymnast, barnmorska, läkare, gärna hinna ha något slags socialt liv och ett hem att ta hand om. Tillsammans med en gigantomage. Eller så var det bara för mycket undertryckt och obehandlad depression. Undrar om KBT som jag gått i de senaste sex månaderna verkligen är något för mig.
Så nu är det slut på jobbandet och att leva på Försäkringskassans välvillighet. Det är en stor ekonomisk omställning så klart men jag är så tacksam för att möjligheten finns när livet blir för tungt att hantera. Och jag är mäkta imponerad över hur bra allting fungerat än, tom min föräldrapenning är godkänd redan om jag tolkar alla besked rätt.
Nu har jag en remiss till öppenvårdspsykiatrin. Det känns väl sådär.. men jag inser varför och att det behövs. Jag vill vara en frisk mamma till mitt barn! Inte föra vidare allt det som jag går och bär på, allt det som jag fasar för att jag ska göra automatiskt och ge henne samma problem som jag har med att hantera känslor, kunna ta kritik, våga försöka mig på nya saker och så vidare. Och naturligtvis göra mitt bästa för att ge henne en lycklig start i livet.
Så mina dagar består av ett par timmars aktivitet och sedan sova. Aktiviteten just nu kretsar kring att få ordning på uteplatsen med att röja och olja trallen och plantera om de blommor som överlevt vintern och framförallt - få upp ett kattnät så mina troll kan gå ut lagom till sin födelsedag! Spana på humlor, fjärilar, hundar och annat löst fä. Och naturligtvis sova i solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar