Mitt barn har en pappa, naturligtvis. Han bor faktiskt inte alls långt härifrån men vi bor inte ihop och vi kommer inte att bo ihop. Jag har valt bort honom av många olika skäl som alla leder till ett viktigt faktum: jag har inte nog tillit till honom för att vilja leva och ta hand om en nyfödd med honom. Framförallt ville jag inte ändra hela mitt jag som var "kravet" för att han skulle dela ansvaret.
Att han inte har varit delaktig under graviditeten är däremot inte mitt val. Jag hade gärna haft med honom och kikat på barnvagn, möbler, lite kläder och haft någon att ventilera mina gravidkrämpor med men tyvärr har det inte gått.
För mig är det där med tillit oerhört viktigt. Det är mitt (och hans) första barn och även om hon är oplanerad så vill jag ge henne en så trygg start i livet som möjligt. Då har jag hellre villkoren klara för mig från början och vet att det är jag som får ta hand om henne! Det är jag som får ta skriknätter, hantera kolik, byta den stora majoriteten blöjor etc. Han är självklart välkommen hit ofta men jag kommer troligen inte jaga honom och visar han inte intresse nog utan tror det räcker att träffa sitt nyfödda barn varannan vecka så är det hans problem. Jag kan tala om för honom att det inte räcker men jag tror inte det kommer spela någon roll. Min skyldighet är att underlätta umgänget mellan honom och barnet och det ska jag göra men då måste han också visa intresse. Mitt liv måste också fungera!
Jag ser på vissa jag pratar med om detta att de tycker jag gör fel men då får de tycka det. Mitt liv måste fungera för mig och jag kommer bli en bättre mamma om jag har villkoren klara för mig och inte behöver bli mamma till två barn samtidigt varav ett vuxet. Det känns märkligt att många tycker att det är mammans uppgift att curla för pappan - mitt föräldraskap kommer antagligen bli ett brutalt uppvaknande även om jag försöker förbereda mig för tuffa dagar och nätter och jag förstår inte varför min uppgift är att göra hans liv enklare? Självklart ska jag inte göra det svårare, men att sopa banan och dalta med pappan - nej tack.
En stor del av min tid har gått åt till att kolla hur det fungerar med vårdnad, föräldraledighet etc. Jag vet nu vad som gäller för mig. Jag får ensam vårdnad och alla dagar tillfaller mig. Är det min skyldighet att upplysa honom innan? Nej. Kan jag hitta informationen kan han. Kommer det komma som en överraskning för honom att någon annan fått de tio dagarna vid barnets födelse? Oh yes. Är det hans eget fel? Ja. Inte fasiken vill jag ha någon där som inte brytt sig om bebisen under tiden låg i ugnen! Hur ska jag veta vad han vill ha ut av första tiden om han visat noll intresse under nio månader innan? Och ska han få tio dagar ledigt utan att faktiskt finnas där som stöd? Nej. Någon jädra måtta på bortskämdheten får det vara.
I min drömvärld har vi gemensam vårdnad (eventuellt, det kan bli lite krångligt administrativt också) och varannanveckas boende om något år - när barnet är redo och hennes pappa visat vilja, intresse och inte strulat under tiden fram till dess.
Det här är bara min historia - hans är nog en helt annan. Och jag har förstått att pappor ofta har svårt att se mamman och bebisen som en enhet under graviditeten, bebisen existerar helt enkelt inte förrän den tar sina första (vrålande) andetag. Men det blir inte enklare om man inte får se eller känna sparkar eller se magen växa. Lite enklare blir det av att tänka som en psykolog sa till mig: det är inte bebisen han ratar, det är dig :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar